Under mitt arbete med nållåtta-kollektionen hade jag redan från början ganska klart för mig vilken färgskala jag ville jobba med. Jag ville att kollektionen skulle andas modern storstad men samtidigt ha en känsla av nostalgi, eftersom orden jag använt mig av har sina rötter i 30-talets Stockholm vidare genom både 50-, 60- och 70-talet och slutligen landar i min ungdoms (!) 80-tal…
Den tunnelbaneblå färgen var given att utgå från eftersom tricken är en central del av mitt nållåtta-mönster, och då pratar vi om de gamla vagnarna och inte Vagn 2000 som de nya så fint kallas. Och just denna blå färg har varit en riktig utmaning! Jag är ju en perfektionist när det kommer till färg, typografi och grafisk form (mindre perfektionist när det gäller städning hemma, men man kan ju inte va bra på allt, eller hur?) Jag vill helt enkelt gärna göra allt så rätt å riktigt så långt som det bara är möjligt så därför la jag en hel del tid på att få tag på en riktig färgkod för dessa blå vagnar.
Till slut fick jag napp på Spårvägsmuséet här i Stockholm där jag fick prata med en vänlig herre som berättade lite kring denna färg. Jag fick ett NCS-nummer (Natural Colour System) som jag sedan utgick ifrån för att fortsätta min jakt på att kunna översätta detta färgnummer till ett Pantone-nummer som är det färgsystem jag utgår ifrån i min grafiska värld och det färgnummer jag sedan ger till t ex screentryckeriet som blandar till färgerna för att sedan kunna trycka färg för färg på textil.
Men här tog det stopp. För det NCS-nummer jag fick, är en specialblandad färg och när jag sedan försöker hitta någon närliggande, kändes den väldigt långt ifrån den blå färgen jag upplever att tunnelbanan har. Så jag tog helt enkelt Pantone-kartan och bläddrade fram- å tillbaka, fram- å tillbaka… tills jag fastnade för en färg som är tunnelbaneblå för mig – den blå som jag känner är rätt i mina ögon: Pantone Process Blue. Så jag fick helt enkelt ge mig. Jag kunde inte få fram exakt rätt översättning mellan färgsystemen denna gång, utan fick gå på känsla. Lite som när man försöker mäta och mäta för att få ett antal tavlor att hänga precis i linje, och så slutar det ändå att man står där med sitt ögonmått för att få till det bästa resultatet…
För att sedan matcha upp intensiteten i Pantone Process Blue, fick det bläddras fram- å tillbaka ytterligare ett par gånger tills jag till sist bestämde mig för Pantone Green. Sagt och gjort. Nu var det bara den grå kvar (förutom svart) och där landade jag i Pantone Cool Grey 6. Tada! Nållåtta-färgkartan är klar!
Och utan att jag haft en tanke på det, så slog det mig när jag åkte på Essingeleden för att ta mig ut till Formex-mässan den första dagen: Vägskyltarna har ju för tusan precis den här färgkombinationen med grön botten och blå plattor med vit text i… Kanske därför den där urbana känslan infann sig ganska snabbt när jag väl valt färgerna? Så självklart när man väl ser det, men not so självklart när man är inne i en skaparprocess…
Ja, så kan det gå till behind the scenes i jakten på rätt färg…
Och ett tips till alla färgnördar:
Jag använder mig av Pantones färgapp: myPANTONE en hel del. Den kostar några spänn, men jag tycker det är värt pengarna. Dock kan ju aldrig upplevelsen av en färg på skärmen jämföras med hur slutresultatet blir med till exempel en offset-tryckt färg… Bara att hitta rätt cmyk-blandning utifrån en PMS-färg kan ju vara en rejäl utmaning i sig. För att inte tala om det där med obestruket och bestruket papper… Men appen tycker jag är bra att börja med för att kanske hitta några komplementfärger och sedan gå vidare till riktiga Pantone-kartor för att vara på den säkra sidan. Ja, det där vet ni ju säkert redan 😉 Och alla har ju sina egna sätt att jobba på, och vad som funkar bäst för just dig.
Avslutningsvis bjuder jag på lite nörd-humor för alla arbetsskadade formgivare:
frau furtenbach 