Jag var bara tvungen att ta en bild av den här logotypen. Den fångade min blick när jag var ute i Hägersten på den där kursen i screen-tryck för några helger sedan.
Såna här logotyper görs inte längre. Och det är jag både glad och ledsen för på nåt konstigt sätt. Inte för att jag tycker den är snygg eller grafiskt fulländad på något sätt, men jag gillar den. Kanske är det stramheten och det grafiska i den som tilltalar. Kanske är det nostalgin som vilar över den som gör att jag tycker om den. Tanken på att den handritats och färgseparerats på film i en reprokamera en gång i tiden. Svårigheten med att få till den där separationen så det inte blir misspass. Glädjen som han eller hon kände som skissade fram logotypen, när man fick till det där ”L:et” i form av Stadshustornet. Eller det där perspektivet på blockbokstäverna som jag gärna skrev mitt namn med (eller den jag var kär i för tillfället) i skolböckerna på 80-talet.
Jag ville i vart fall föreviga den. Nu är det gjort.
frau furtenbach 