Veckans ord på pitemål:

Brö:de jen jär verklit gåodsmukot. Det här brödet smakar verkligen gott.

Det var ett tag sedan nu, men så i dag övertalade mamma mig om att jag skulle komma hem å äta surströmming hos dom ikväll…

För ungefär ett år sedan skrev jag ett inlägg om surströmming där jag lovade mig själv att göra ett försök (eller flera beroende på resultat) med att lära mig å äta surströmming. Det blev tyvärr inget försök förra året, men som jag skrev då: Skam den som ger sig! Och nu har jag ju ändå passerat 40-strecket i år – kanske mina smaklökar mognat sedan jag försökte senast? Kanske kan jag nu njuta av dessa små filéer på samma sätt som mina föräldrar?

Sagt och gjort. Lite försenad ringer jag på hos mamma & pappa. Dörren öppnas och jag förväntar mig en doft av – ja, surströmming? Men känner inget. Kanske för att de inte öppnat burken än… Men mandelpotatisen står å puttrar på spisen och vi ställer fram allt tillbehör med tunnbröd, smör, öl, nubbe… Sen öppnas burken – en Oskars, för den hade fått bäst i test enligt mina föräldrar och det visar sig även att fisken är filead å klar – vilken lyx! Bara att dra av skinnet…

Doften kommer smygandes, men inte så fasligt ruggigt som jag minns det från när jag var liten då man liksom ryggade tillbaka och sprang fort som bara den till sitt rum och stoppade papper i nyckelhålet… Nä, det luktar faktiskt riktigt – gott? Så sätter vi oss vid bordet och alla går liksom in i sin ”göra klämma-bubbla” genom att fixa å förbereda med potatisskalning, bre smör på det mjuka tunnbrödet, varva skivad potatis med små bitar av surströmming för att slutligen rulla ihop och kunna ta en första tugga – utan att allt innehåll hamnar i knät. Men jag fegar ur och klämmer lite gräddfil och strör fint hackad rödlök ”on top”. Jag tänker: en klämma kan jag nog få i mig, även om jag kanske inte kommer gilla det så värst mycket…

Men – det smakade riktigt gott! Och resultatet blev två (!) klämmor! Så, nåt måste ha hänt? Mina smaklökar kanske har mognat ändå nånstans på vägen? Och helt plötsligt känner jag mig vuxen på nåt sätt, för vem kunde tro det skulle ge vuxenpoäng om man kan äta surströmming…? Nä, tänkte väl det. Hur larvigt som helst är mitt resonemang, men jag känner mig ändå stolt på nåt konstigt barnsligt sätt. För man är ju alltid rädd att vissa traditioner kanske försvinner vartefter generationerna går bort. Nu kanske det finns hopp om att jag för surströmmingen vidare till nästa generation. Och nästa…?

Baksidan av det goda är att jag nu sitter här och rapar surströmming. Mindre trevligt. Men det kunde varit värre – att jag hade en tandläkartid inbokad tidigt i morgon bitti.
– Tänk å sitta där i tandläkarstolen å tandläkaren ber mig att gapa stoooort medan doften av gårdagens sura filéer smyger sig upp genom matstrupen…

Då kan ni tänka på min mamma som kommer sitta just så i morgon bitti! Jag önskar henne (och tandläkaren) lycka till och en sådan dålig tajming kommer troligen aldrig mer att upprepas i min mammas almanacka framöver…

Ordet ovan är hämtat ur ABF Piteåbygdens ordbok: ”Pitemålet – ållt mila àagg å `ööx”