Det här är en ramsa som min mamma berättade för mig när jag var liten. Och sedan hon fått barnbarn – 9 stycken är det nu (!) – har hon förstås fortsatt att rabbla den för dom. Många glada barnskratt har det blivit när mamma avslutningsvis har kittlat dom, ett skratt som snabbt övergår till en uppmaning:
– Igen mormor, säg den igen!
Eller:
– Igen farmor, säg den igen!
Mamma har ju förmånen att vara både mormor och farmor – något som kusinerna förstås har haft svårt att förstå emellanåt. Men det är en helt annan historia…
Jag själv har förstås berättat ramsan även för mina egna barn när de var mindre, men använder den faktiskt fortfarande ibland trots att Anton fyller 8 år i höst… Jag använder den för att få upp en trött och sömndrucken liten kille på morgonen:
När han drar täcket över sig och borrar ansiktet ännu djupare i kudden. Då lyfter jag lite på täcket och samtidigt som jag vandrar med pek- och långfingret längs benet, upp över magen och slutligen killar honom i nacken, säger jag:
”He kom än stor än lång än man…” och sen hittar jag på mina egna varianter på vad den där mannen har gjort. Det kan vara ”…skrattade ihjäl sig gjorde han” eller ”…kissade på sig gjorde han” eller ”…visade rumpan gjorde han” Anton är, som ni förstår lite i kiss- och bajsåldern och kiknar av skratt så fort man säger prutt eller visar rumpan som favoriten Sean Banan.
Sakta börjar den trötta killen vakna till liv och när han själv börjar rabbla och hitta på sina egna ramsor med vad den där mannen gör, ja då finns det hopp för att han strax kliver upp och långsamt börjar klä på sig. Och då finns det liksom ingen hejd över vilka tokiga saker den där mannen kan göra – barns fantasi är ju så ohämmad och underbart galen!
Man kan ju inte annat än undra över och hoppas på att Anton själv kanske rabblar den där ramsan för sina egna barn och barnbarn en dag…
He kom än stor än lång än man, den finaste av alla var han.
Grafisk form: Karolina – Frau Furtenbach©
frau furtenbach 
Kära älskade dotter eller ”lella” som du har fått heta sedan du var liten eftersom du var yngst av syskonen.Jag var ju också yngst av mina syskon,så det kommer därifrån.Så gla i vart då i lääst wå du berätte om den dära långeman,hä trodd i att du haad glömd för lääng seda.Kram frå mamma diin som jär oppi Mörtnäset just nöu.I kwelst snödd e förrestn jenna.Hä kändes itt alls na rolit.Nu vell i håva sol å vart ver.We komma heim åt torsdan,då hoppas i att we konna träffes.häj då å må se bra.
Hej mamma, vad roligt att just du kommenterar det här inlägget : ) Jorå, nog minns jag den här ramsan! Kram från Lella.