Eller: Stadd å ma:t. ”Hä jär del å våra stadd å ma:t då man sko räänn langt.”
Det gäller att ha ätit ordentligt när man ska åka skidor långt.
Om bara någon timme övergår måndagen till fettisdagen – den stora dagen då vi smäller i oss en å annan semla. Eller om du hellre kallar den för fastlagsbulle eller fettisdagsbulle. Den goda vetebullen fylld med grädde och mandelmassa har många namn!
Hur som helst är jag ingen storfantast av semlor. Alltså själva semmelbullen, eller vetebullen är ju jättegod! Grädde är ju också gott. Mandelmassa däremot är ingen höjdare. Så där faller liksom hela grejen med semla, för det är ju mandelmassan som gör att det blir just en semla och inte bara en bulle med vispad grädde. Typ.
Fast det är som med palten, om ni minns när jag skrev om att jag gärna åt blindpalt när jag var liten. Alltså palt utan fyllning – utan fläsk och bara deg med lingonsylt å smör. Så här upprepar sig historien när jag säger att jag helt enkelt bara åt blindsemla – en brödbulle med endast vispad grädde i som fyllning när jag var barn. Och så florsockret på hatten givetvis! Men gud förbjude: A B S O L U T I N G E N mandelmassa! Så jag åt aldrig semla på konditori som barn, för vem kan gå på konditori, komma fram till kassan och göra en specialorder på en semla utan mandelmassa? Då får man ju skämmas lång väg… Det är liksom skillnad på att göra en specialorder på snabbmatsrestaurangen = ok. Fina konditoriet = inte ok.
Tur man då hade (läs har) en mamma som bakar de mest ljuvliga semmelbullar man kan tänka sig och som tog den där specialbeställningen så jag fick min semla – utan mandelmassa… Numer kan jag faktiskt äta semla med mandelmassa och tycka att den är ganska okej. Men allt som oftast petar jag ändå bort det mesta av röran som får ligga där i en kladdig hög på asietten. Och sen inväntar jag ett å annat ögonbryn ska höjas med den sedvanliga efterföljande frågan:
– Va?! Tycker du inte om mandelmassa??? Men det är ju det som är hela grejen med semla!!!
Som om man är totalt knäpp i huve’t och inte förstått bättre… Men nä. Vissa smaker växer man i med åren – de man kanske hatade som barn har man lärt sig att gilla eller till och med älska som vuxen. Andra smaker stannar liksom i växten och ja, förblir lika äckliga nu som när jag var 9… Bruna bönor till exempel.
Men det var inte bruna bönor det här inlägget skulle handla om. Om ni mot all förmodan missat (ett av hundratals) semmeltest kommer här en länk till SvD:s årliga test om var du hittar den allra bästa semlan i Stockholm. Om du inte är en fantast då, som inte bryr dig om några så kallade experter utan hellre äter dig runt just dina favoritkonditorier för att hitta årets perfekta semla! En konditorirunda du tyvärr inte får med mig på. Inte det här året i alla fall. Kanske har mina mandelmasse-smaklökar mognat till nästa år. Då har jag ju i alla fall passerat 40-årssträcket…
Ordet ovan är hämtat ur ABF Piteåbygdens ordbok: ”Pitemålet – ållt mila àagg å `ööx”
Ordbild: Karolina – Frau Furtenbach© och den fina semmelbilden är från Arlaköket
frau furtenbach 