För några veckor sedan fick jag ett sånt härligt mejl av Hans som skriver att han läst artikeln om mig i Piteå-Tidningen och kände att han ville höra av sig till mig med lite egna tankar kring dialekter och pitemålet. Och så skriver han en liten mikro-historia om ett av hans personliga favorit-uttryck som jag blev så förjust i själv att jag var tvungen å fråga om jag fick låna det till Veckans ord! Så här skriver han:
”När barnen frågar ‘vad ska vi äta?’ svarar jag då och då:
‘oppfrest fläske å fröse fijle’ eller hur man nu ska stava.
För mig betyder det, att man har snabbt stekt på överblivet fläsk som man hade stekt för någon dag sedan, äter det tillsammans med hemgjort långfil som stått i det under den kalla vintern alltför kyliga skafferiet och frusit.”
Så tack snälla Hans för att jag fick ta del av dina tankar och egna erfarenheter kring utmaningen i att bevara en dialekt till kommande generationer! Och för ett underbart uttryck – med risk för att det även blir en favorit här hemma. Nästa gång mina barn frågar vad det blir för mat, så lär de nog stå som två stora frågetecken och undra om I vorte geudat när jag ger dom detta till svar! (Om jag blivit galen betyder det…)
Och förresten, när vi ändå pratar om mat så serverades det både blåjta och köttsoppa med klimp under mitt besök hos mamma och pappa i helgen. Blåjta kommer jag då inte ens ihåg när jag åt sist, men hä jär gåode gott! (som dopp i grytan, man doppar ned tunnbröd i köttbuljong som man lägger över en klick smör på tallriken – och då snackar vi inte om nån Knorr tjöpes-buljong utan riktig buljong från märgben) Och då kommer här ett uttryck till som man bara måste säga i samband med den maträtten och som mamma faktiskt också sa:
– Vo djära jä om söndasmörna? (Vad gör ni på söndagsmorgnarna?)
– Vä twett-ås å ita blåjta! (Vi tvättar oss och äter blöta!)
Mäh. Alla dessa ord om mat. Nu är det ju flera timmar sen jag åt middag. Inte konstigt att det kurrar i magen. Mot kylskåpet och en nattmacka!
frau furtenbach 