Mässa. Webshop. Föredrag. Bland annat.

Nu blir det andra bullar! För snart kommer Frau Furtenbach börja sälja sina produkter på Nordic Design Collective – en spännande sajt för ny svensk design! Shopen är inte igång ännu, utan beräknas vara startklar i början på mars. Mer information kommer vartefter allt landar med shopen, bloggen och allt annat som kommer hända kring lanseringen. Men det känns jätteroligt att få vara en del i något nytt och det är många jätteduktiga formgivare och designers som jag delar skyltfönster med, så det känns riktigt riktigt bra!

Och apropå månaden mars, och mitt tidigare inlägg om Save the date för 30 mars – 1 april – så kommer Frau Furtenbach även vara del av den pop-up butik som just Nordic Design Collective öppnar upp under Äntligen Hemma-mässan på Stockholmsmässan, Älvsjö den helgen! Jag och ytterligare några formgivare/designers har fått möjligheten att representera den nya designmarknaden under mässdagarna. Det känns otroligt roligt och spännande att vara med på en så publik mässa, där vi har möjlighet att sälja vår design direkt på plats!

Så jag ska verkligen göra allt för att få fram några nya produkter till dess, jag har så många idéer och måste helt enkelt “bara” bestämma mig… I den bästa av världar skulle man vilja göra verklighet av dem alla. Nu på en gång. PANG TJOFF bara! Men den budgeten finns liksom inte riktigt för tillfället, men jag tror ju i och för sig det är bättre att spara på krutet och inte rusa fram i 180 heller. Jag vill att det jag gör ska kännas genomtänkt och inte ihop-hafsat på en kaffekvart…

Och som inte det vore nog, kommer Frau Furtenbach även hålla ett kort föredrag i vår butik under mässdagarna! Jag blev tillfrågad bara häromdagen, så det är alldeles rykande färska nyheter. Läskiga, nervösa, spännande nyheter. Men så klart väldigt roliga nyheter! Jag ska berätta om historien bakom pijtmåle och syftet med min design av dessa produkter och så kanske litegrann kring dialekter i allmänhet och pitemålet i synnerhet. Ja, det ska ju hållas lagom långt så några lingvistiska (heter det så?) utlägg i dialektologi lär det inte bli… Men shit, ska bli så jäkla roligt att få berätta om varför jag gör det jag gör, men jag kommer ju vara sjukt nervös å springa å kissa typ 113 gånger innan… Och så kommer tankarna på skräckscenariot att ingen är där å lyssnar, att jag ska stå å prata inför inga och ingenting!

Så jag kommer bombardera och tjata på er att ni ska komma dit å lyssna. Så fort jag har exakt dag och tid börjar trakasserierna. Be aware!

Å, glömde nästan:
In å gilla Nordic Design Collective på Facebook så hänger du med från början!

Veckans ord på pitemål

Eller: Stadd å ma:t. ”Hä jär del å våra stadd å ma:t då man sko räänn langt.”
Det gäller att ha ätit ordentligt när man ska åka skidor långt.

Om bara någon timme övergår måndagen till fettisdagen – den stora dagen då vi smäller i oss en å annan semla. Eller om du hellre kallar den för fastlagsbulle eller fettisdagsbulle. Den goda vetebullen fylld med grädde och mandelmassa har många namn!

Hur som helst är jag ingen storfantast av semlor. Alltså själva semmelbullen, eller vetebullen är ju jättegod! Grädde är ju också gott. Mandelmassa däremot är ingen höjdare. Så där faller liksom hela grejen med semla, för det är ju mandelmassan som gör att det blir just en semla och inte bara en bulle med vispad grädde. Typ.

Fast det är som med palten, om ni minns när jag skrev om att jag gärna åt blindpalt när jag var liten. Alltså palt utan fyllning – utan fläsk och bara deg med lingonsylt å smör. Så här upprepar sig historien när jag säger att jag helt enkelt bara åt blindsemla – en brödbulle med endast vispad grädde i som fyllning när jag var barn. Och så florsockret på hatten givetvis! Men gud förbjude: A B S O L U T   I N G E N  mandelmassa! Så jag åt aldrig semla på konditori som barn, för vem kan gå på konditori, komma fram till kassan och göra en specialorder på en semla utan mandelmassa? Då får man ju skämmas lång väg… Det är liksom skillnad på att göra en specialorder på snabbmatsrestaurangen = ok. Fina konditoriet = inte ok.

Tur man då hade (läs har) en mamma som bakar de mest ljuvliga semmelbullar man kan tänka sig och som tog den där specialbeställningen så jag fick min semla – utan mandelmassa… Numer kan jag faktiskt äta semla med mandelmassa och tycka att den är ganska okej. Men allt som oftast petar jag ändå bort det mesta av röran som får ligga där i en kladdig hög på asietten. Och sen inväntar jag ett å annat ögonbryn ska höjas med den sedvanliga efterföljande frågan:

– Va?! Tycker du inte om mandelmassa??? Men det är ju det som är hela grejen med semla!!!

Som om man är totalt knäpp i huve’t och inte förstått bättre… Men nä. Vissa smaker växer man i med åren – de man kanske hatade som barn har man lärt sig att gilla eller till och med älska som vuxen. Andra smaker stannar liksom i växten och ja, förblir lika äckliga nu som när jag var 9… Bruna bönor till exempel.

Men det var inte bruna bönor det här inlägget skulle handla om. Om ni mot all förmodan missat (ett av hundratals) semmeltest kommer här en länk till SvD:s årliga test om var du hittar den allra bästa semlan i Stockholm. Om du inte är en fantast då, som inte bryr dig om några så kallade experter utan hellre äter dig runt just dina favoritkonditorier för att hitta årets perfekta semla! En konditorirunda du tyvärr inte får med mig på. Inte det här året i alla fall. Kanske har mina mandelmasse-smaklökar mognat till nästa år. Då har jag ju i alla fall passerat 40-årssträcket…

Ordet ovan är hämtat ur ABF Piteåbygdens ordbok: ”Pitemålet – ållt mila àagg å `ööx”

Ordbild: Karolina – Frau Furtenbach© och den fina semmelbilden är från Arlaköket

Hjärta å smärta

I dag, på självaste Alla hjärtans dag, knackade hon på lite försiktigt å ville ut.

Vi satt bänkade framför tv:n för att titta på det årets Grammisgala, när värkarna satte igång. I början lite trevande så man visste liksom inte om personen där inne menade allvar. Det var ju inte sagt förrän den 21 februari och förstföderskor går ju alltid över tiden, det vet ju alla…

Och man väntar ju på att vattnet ska gå som en signal för att det är på riktigt. Det har man ju sett i amerikanska filmer att först går vattnet och då ringer hon till mannen som rusar hem från kontoret å skjutsar frun till förlossningen å sen är allt klart liksom. Men här gick inget vatten. Jag låg hemma å djupandades mig igenom natten, tog tid mellan värkarna och antecknade. När det var som värst satte jag mig i duschen med strålande vatten mot ryggslutet.

Kl. 07.00 den 15 februari var vi på plats på Karolinska och 13.00 föddes hon. Den allra finaste lilla tjej! Mörkt hår hade hon med en rejäl tjurnacke och en röst som gjorde att barnmorskorna ryggade tillbaka.

En röst som många hädanefter skulle reagera på och utbrista “det blir en riktig operasångerska av henne ska du se!” Och jag tänkte: nästa person som säger nåt om hennes röst har jag lust att slå till… Ja, man var ju lite labil å överkänslig när man inte fick sova ordentligt å med barnskriken ringandes i öronen till slut. Hennes pappa ville ge henne Tinnitus till mellannamn, men det slutade med att hon fick heta Elin Frida Olivia.

Och i morgon fyller vår finaste Elin Frida Olivia 10 år! Så ikväll, dagen innan hon fyller, när hon ligger där i sängen å inte kan somna för hon är så spänd inför morgondagen, då brukar funderingarna och frågorna komma. Då vill hon att vi pratar om hur det var när hon föddes, att hon så gärna ville komma på självaste Alla hjärtans dag. Och att vi missade Grammisgalan. Och om kärlek.

För det är ju så härligt med kärlek, den ger energi å kraft. Men den kan också vara jobbig, påträngande och krävande. Man kan hata att man älskar. Och man kan älska någon så det gör så där innerligt ont.

Hjärta å smärta.

Just nu inga djupare samtal om lycklig eller olycklig kärlek med Elin. Men jag är beredd på att dom kommer. När dom kommer. Då får hon gärna knacka på.

Hoppas ni firar kärleken idag. Oavsett hur den uttrycker sig. Kram till er!

Kom ihåg!

För den helgen händer det något roligt och nytt för Frau Furtenbach! Och jag önskar att jag kunde berätta lite mer, men jag har inte riktigt all fakta än för att kunna skriva om detaljerna kring det hela. Men mer info kommer alldeles alldeles snart, det lovar jag! Märker ni att jag försöker skapa lite förväntan och nyfikenhet? Då har ni alldeles rätt : )

Men nog om mitt hemlighetsmakeri… I övrigt känner jag tyvärr att jag inte riktigt hunnit med att uppdatera bloggen som jag vill. Har väldigt fullt upp med övriga frilansuppdrag, vilket i och för sig är jätteroligt, men det tar ju också tid från mitt bloggande och egna formgivningsprojekt. Och däremellan ska man sköta om sin familj, hämta barnen på skolan, hjälpa dem med läxorna, tvätta och vika en å annan tvätthög som ligger lite här och var. Om inte överallt just nu…

Jag har några idéer till nya produkter också, som jag mer än gärna vill ska komma längre än till ritbordet där några ligger just nu. Men nu har jag också en deadline – se datumen ovan. Deadlines är bra, då får man oftast ur sig det där sista som man går och drar på.

Nu ska jag strax leverera några original till kund och om några timmar tar jag helg. Tänkte inleda fredagsmyset med räkor, rostat bröd och vitt vin. En klassiker… Sen överröstas nog räkskalandet av 7-åringens Melodifestivalfavorit: Sean Banan – på högsta volym! En låt som jag för övrigt gått och nynnat på hela veckan…

Ha en underbar helg ni med!

Ordningen återställd.

Nu ser allt ungefär ut som vanligt igen. Här till höger menar jag.

Gjorde några förändringar när jag ändå höll på. Även om jag är bra sugen på att förändra allt på sidan så får det duga för nu. Ska kanske göra som jag lär och först fundera ut en plan, vad vill jag ha ut av sidan, vad vill jag lyfta fram, vad vill jag säga och så vidare och så vidare.

Tills dess får ni hålla till godo med sidan som den ser ut nu! Och jag lovar att jag ska återkomma med nåt mer matnyttigt än mina totalt oplanerade inlägg om min egen klåfingrighet…

Klåfingrig

Jag inser nu att man inte ska sätta sig nästan mitt i natten å börja kolla igenom å testa olika WP-teman till sin hemsida. Då blir det så här nämligen:

Om ni tittar till höger så har alla mina så kallade “widgets” i sidospalten försvunnit…

Jag måste lägga dit dom igen. Men det är jag alldeles för trött för att göra just precis nu.

Men de kommer tillbaka, det lovar jag! Och jag ska skälla ut Frau Furtenbach för att hon inte kunde hålla fingrarna borta från de där testsidorna. Nyfikenheten tog över. En bra egenskap många gånger, men kanske inte just den här gången…

Ja, jag överlever nog. Och säkerligen överlever ni med. Nu går i alla fall jag och lägger mig. Sov gott.

Veckans ord på pitemål:

Här var så mötje drevánn så I kòmdes na:som et fram.
Det var så mycket drivsnö att jag nästan inte kunde komma fram.

Det handlar mycket om snö och kyla just nu. På lokalradion i går varnade dom för

S N Ö K A N O N E N ! ! !

(årets nyord?!) Den skulle dra in över landet och sluka allt i sin väg. Typ. Vi uppmanades att ställa bilen, klä på oss ordentligt och vara beredda på totalkaos. Och en diskussion följde mellan de två programledarna på radion och en meteorolog på SMHI där de pratade om hur kallt det skulle bli i helgen då temperaturen troligen skulle sjunka nedåt 15-strecket här i Stockholm! Ja, ve och fasa, nu kommer det bli kris!

Nog för att det blir kallare här i Stockholm när det är kallt, det går liksom inte att jämföra 15 minusgrader här mot en ort inåt landet. Det är en råare och fuktigare kyla som liksom kryper innanför skinnet på dig. Jag vet det. Men det är ändå så otroligt intressant hur vi varje år blir lika förvånade över när snön och kylan slår till. Nämen? Måste jag sätta på vinterdäcken? Nämen? Måste jag hålla avståndet till bilen framför? Nämen? Måste jag klä på mig lite extra?

Och på Facebook och Twitter haglar inläggen å kommentarerna kring hur fruktansvärt kallt det är, och usch å fy vilket väder vi har och nu är tågen försenade. Igen.

Ledsen, men jag tycker faktiskt det är rätt trevligt med snö och kyla. Inte att frysa. Nej, nej – jag hatar att frysa! Men klär man på sig ordentligt: långkalsonger, täckbyxor/täckkjol, rejäla vinterkängor, lager på lager, varm jacka som går nedanför rumpan, mössa, vantar, halsduk. Ja, då fryser man inte. Så enkelt är det!

Många verkar bara inte ha fattat att när det är kallt, ja då behöver man klä sig därefter. Det är för att ni inte har klätt på er ordentligt som ni fryser, förstår ni?

Jag vet att det är krångligt att kränga på å av alla dessa kläder till och från jobbet. Och jag vet att det är jobbigt efter att man stått å huttrat å väntat på ett försenat tåg och sen håller på att smälta bort när man väl kliver på i en överfylld tågvagn och det blir överjävligt varmt i stället! Och man vet inte var man ska lägga halsduken, vantarna å mössan för datorn och handväskan ligger redan i knät. Och sätet bredvid är upptaget. Och man måste dubbelkolla när man kliver av, att man inte tappat en vante. Eller två. Jag vet det. Jag åker kommunalt till och från jobbet jag med.

Och jag förstår att många säkert tycker det är obehagligt att inte se riktigt lika city-snygga ut, att frisyren blir totalkvaddad av mössan och att vinterkängorna känns klumpiga mot de högklackade stövlarna. Häromdagen frågade till exempel en kvinna på tunnelbanan om jag ville sitta ned på hennes plats… Förstår ni? Hon trodde att jag var gravid, så påbylsad var jag!

Men jag kan leva med att se lite gravid ut. Hellre det än att frysa. Faktiskt.